Var ett tag sedan, men nu flödar inspirationen ordentligt. Kände mig tvungen att fortsätta eftersom jag redan planerat hela handlingen... ^^

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Instinktivt sökte hon panikslaget efter pilbågen. Hon försökte att hålla sina rörelser lugna och sansade för att inte ge Reshin misstankar. Det sista hon behövde var att han attackerade henne. Om detta skulle bli gjort så måste hon göra det snabbt, och det måste komma som en överraskning. 

  Försiktigt tog hon några steg emot dem, som om hon tänkte slå sig ner och vara en del av deras samtal. Så diskret hon kunde slängde hon blickar emot pilbågen som låg vid sidan om elden, vid sidan om Reshin. Hans blick var bestämt fast på föremålet i hans hand och hon fastställde att hon hade en liten chans att dyka efter bågen och rikta den emot honom innan han märkte något. 

  Hon tog ett stödjande adetag och räknade tyst till tre innan hon dök efter bågen som en blixt. Att känna det välbekanta materialet emot fingrarna fick henne nästan att jubla, men hon hejdade sig och spände den emot Reshins hals. Andan hade fastnat i hennes hals och benmusklerna värkte av en smärta hon aldrig känt förut. De kändes ömma och ovana, som om det var första gången hon ansträngde dem. 

  "Echo!" Kved Mikah panikslaget och sträckte fram händerna för att stoppa henne. 

  Reshin stoppade honom med ena handen och vände sig för att möta henne. När han gjorde det trycktes även bågen hårdare emot hans hud. Oavsett den lilla droppen blod som gled ner för hans nacke så såg han på henne med ett lugn som fick hennes armar att darra. Hon tvingade sig själv att hålla bågen stadig, samtidigt som hon försökte sluta hyperventilera. 

  "Skjut" sa Reshin. Hans röst innehåll ett känslokallt djup som fick hela hennes kropp att skaka av rysningar. Hon hade inte förväntat sig att han skulle försöka påverka henne, men hon borde ha insett att han skulle använda sina förmågor emot henne för att behålla sitt liv. Vad var en människa jämfört med honom, en mäktig Reshi?

  Hon försökte svälja klumpen i halsen, men salivet kändes som sandpapper emot hennes strupe. Att kämpa fram ord var tillräckligt svårt med rädslan i hennes mage. "Jag tvekar inte" klämde hon ur sig. Det lät ganska patetiskt i hennes öron, men hon ångrade sig inte för att ha uttalat orden. 

  "Echo, gör det inte" kved Mikah hjälplöst. Reshin höll honom fortfarande på avståd från henne, hindrade honom från att kräla till säkerheten vid hennes sida, där han hörde hemma. Visste inte pojken vad som var bäst för honom? Hade han glömt bort allt hon lärt honom?

  Bågen rycktes närmare Reshin och hon drogs med den. Han hade själv gripigt tag i den och riktade den nu emot sitt eget hjärta. Det enda stället att försäkra en Reshis död med endast ett skott. Var han galen eller bara självmordsbenägen? Hade han tappat lusten att leva?

   "Skjut" sa han återigen. 

  Hon försökte att avfyra bågen, men det gick inte. Hennes fingrar var stela av ansträngning och vägrade att lysa hennes komando. Efter ett par djupa andetag insåg hon att det enda valet var att sänka bågen och låta honom vinna. Han hade rätt i alla fall, hon var inte kapabel till att ta hans liv. Hon var inte tillräckligt snabb, eller stark. Hade hon verkligen trott att hon, en människa, kunde ta hans, en Reshis, liv? Dåre!

  Mikah andades lättat ut när bågen träffade marken. Uttrycket i hans ansikte sårade henne. Hur kunde han värdesätta ett monsters liv? Visste han inte att det var självmord? En varelse som honom skulle så småningom vände dem ryggen och rädda sitt eget skinn före deras. Det enda de kunde göra var att hoppas att det inte tog livet av dem. 

  Minuter passerade och Mikah satt spänt framför elden och gungade fram och tillbaka. Pojken var rastlös och behövde något att syssla med. Echo kände igen de vanliga symptomen och hade vant sig vid att handskas med dem, men Reshin var ny och sättet Mikah handlade på verkade störa honom. Hela tiden slängde han märka blickar emot pojken som inte ens kollade åt hans håll. 

  Förrän han helt plötsligt stannade och slängde sig emot honom. "Kan du berätta nu?" Frågade han entusiastiskt. 

  Reshin vände sig bort ifrån honom och fortsatte att putsa svärdet som låg i hans knä. Mikah vägrade att acceptera ett nej och gick närmare. "Du sa att du skulle börja när hon var vaken, och nu är hon vaken!" Envisades den lilla pojken. 

  Reshin tog ett djupt andetag och vände sig emot honom. "Är du redo? Har du förberett dig?" Det lät som om han skulle ge pojken en lektion i närstrid och inte berätta någon saga. Echo fnös och vände ansiktet ifrån dem, fast hon höll öronen öppna. 

  "Jag måste få veta. Snälla!" 

  Resin nickade accepterande och la ifrån sig svärdet. Han lindade in det i ett blodrött skynke och vände sig emot elden. Han såg lätt emot Echo och log för sig själv innan han såg upp emot himlen. "Det är ingen vakcer saga om en prins som vinner förmögenhet och anseende. Det är en mörk historia om en hemligheter och erövring. Krig och blod. Lögner och förräderi. Kan du hatera det?"

  Mikah nickade ivrigt och Reshin fortsatte. "Jag var femton år när jag för första gången hörde talas om Unionen. Det är en dag jag för alltid kommer att bära med mig. En dag som kom att förändra hela mitt liv..."

Nu kommer äntligen nästa del. Hoppas att ni inte glömt allt det spännande(?) som hänt hittills.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mikahs lätta fingrar snuddade sidan av Echos ansike och fick medvetslösheten att sakta glida undan. För varje andetag hon tog kände hon hur allting blev klarare; varje ljud, varje lukt, varje strimma av ljus. Sakta slog hon upp ögonen och allting exploderade emot henne utan tvekan. Den starka solen stekte hett emot hennes bleka hud i den stilla vinden. 

 Hennes blick drogs snabbt emot den mörka gestalten som satt hukad över en av de döda kropparna. Han inspekterade mannens fickor efter användbara gods. Hans hand gled enkelt innanför hans bälte. När han drog tillbaka den reste hon sig snabbt upp occh grep tag om Mikahs handled. Pojkens tindrande ögon lös av oskyldigheten han alltid bevarade, men det som oroade henne var saknaden av rädlsa så fort han tittade på Reshin. Hans blick lös av nyfikenhet och bekvämlighet. Det var som att han inte ens tänkte på vad varelsen var kapabel till. 

 Reshin vände sig sakta om emot dem. Hans ansikte var fortfarande gömt i skuggan av huvan över hans huvud, men hans ögon lyste igenom som stjärnorna om natten. Synen av dem gjorde henne illamående, men på samma gång så kände hon för att stirra närmare, mera, som om hon inte kunde få nog av den magiska, underbara synen framför henne.

 Att en Reshis ögon var deras farligaste vapen var inte bara en legend hon hört i sagor. Även om det var första gången hon upplevde en Reshi på nära håll så hade hon bevittnat hur de ödela allting i sin väg med hjälp av sina ögon som ett hemligt vapen. Synen av dem fick varje människa att lägga ner sitt vapen. 

 Reshins mungipa drog lite lätt på sig, som om han flinade hånfullt åt henne. Hon hade förmodligen inte sett det om hon inte sirrat på honom - även om hon inte erkände att det var vad hon gjorde. 

 Han gav Mikah en lätt blick, som kunde tolkas på tusen sätt men ändå inte, och pojken flög upp och tog några glädjefyllda, stolta steg emot varelsen som sträckte ut sin hand emot honom. Paniken i Echos mage växte sig större för varje steg han tog emot den utsträckta handen. Hon hade lust att slänga sig emot honom för att stoppa honom, men någonting drog henne tillbaka. Rädlsa?

 Mikah tog tag i vad det var som låg gömt i handen och såg på det med stora ögon fyllda av fascination. Hans reaktion fick Reshin att ge ifrån sig ett lågt ljud som kunde uppfattas som ett roat skratt. 

 Ljudet fick Echo att rycka till. Hon hade aldrig trott att en Reshi var kapabel till att uttrycka känslor på samma sätt som människor. Hon visste att de i grunden var väldigt lika människor, men hon hade aldrig hört talas om en Reshi som uttryckte sina känslor på samma sätt som vilken människa som helst. 

 Mikahs blick lyftes emot Reshins ansikte med en hoppfull blick. "Vad är det?" Frågade han nyfiket. 

 "Användbart", svarade Reshin med en monoton stämma. 

 Med bara en blick emot dem kunde hon fastställa att under tiden hon varit utslagen hade de byggt upp någon slags relation. Tydligen tillräckligt bra för att de skulle kunna känna sig bekväma i varandras närhet och utbyta säkra ord som egentligen inte handlade om dem själva. 

 En blick sa henne att det inte var någonting positivt. 

Nu ska det bli skärpning från min sida. Jag vet att det tar lång tid för mig att lägga ut nästa del. Om sanningen ska fram vet jag faktiskt vad som ska hända, jag har redan det mesta av handlingen avklarad. Så jag kan inte skylla på det. Och jag tänker inte komma med dåliga ursäkter att jag inte har tid, för det har jag. 

Problemet är bara att jag har för höga krav på det jag skriver. Det gör att jag om och om igen tvingas skriva om för att det inte blir tillräckligt bra. Plus att det första delarna är lite oklara för min del. Men jag ska verkligen skärpa mig och göra det bättre. Hoppas att ni inte blir sura när det tar sådan lång tid. 

Ett hårt grep hindrade Echo från att andas. Starka, kraftiga händer höll hårt tag i hennes överarmar med en sådan försiktighet att hon knappt märkt det om han inte hållt henne med en bestämdhet som fick hennes ben att skaka.  

 Hennes hjärta bultade tungt i hennes bröstkorg av nervositet. Skulle han avsluta hennes liv? Skulle det bli smärtsamt och långvarit, eller kortfattat och barmhärtigt? Skulle han använda hennes egen båge och tvinga Mikah att se på?

 Mörka, tunga andetag ekade i hennes öron. Utandningen träffade hennes hjässa och fick hela hennes kropp att rysa. 

 Hennes hals var torr och saliven kändes som sand emot tungan när hon försökte svälja den växande klumpen i hennes strupe. Hon försökte harkla sig, men inget ljud fanns kvar, det hade lämnat henne och en känsla sa att rösten inte skulle komma tillbaka snart. 

 Innan hon knappt uppfattat det själv kastades hon bakåt emot marken. Vinden lät henne falla utan att hindra farten eller fallet. Hon landade med höften först och huvudet kom strax efter. Hon kunde känna hur den sträva sanden skrapade emot hennes hud och kläder. 

 Hon fick aldrig möjligheten att inse att hon låg på backen innan han grep tag i hennes kläder och drog henne närmare sitt ansikte. Han hukade sig ner och gav henne en instensiv blick som brände hennes näthinna. 

 Han talade på ett främmande språk hon inte kände igen. Det lät mest som om han fastnat med tungan på svåruttalade ord som inte existerade. Ändå så kunde hon tydligt höra tyngden bakom orden. Kraften i deras betydelse. 

 Det fick henne att lite skamset söka efter hans förlåtande blick. Men det enda i hans ögon var nedlåtande och raseri. Det fanns inte plats för sympati eller förlåtelse. 

 Hon försökte dra bort hans händer, men lyckades inte. Det var som om hon inte hade kontrollen över sin egen kropp. Att allting runt henne snurrade var inte mycket till hjälp.

 "Släpp henne!" Kved Mikah hjälplöst. Han hoppade fram emot dem och tog tag i Reshins händer. Mikah gav honom en bedjande blick och de satt stilla och stirrade på varandra en lång stund. 

 Echo slöt ögonen för att få allting att sluta snurra. Hennes mage vred på sig och hon hade lust att spy. Hon fick kväljningar och vred obekvämt på sig. Hon hade inte styrkan det tog att vända sig bort och la sig hjälplöst ner igen. 

 Innan hon visste ordet av det drog någon upp henne på hennes vingliga ben. En mjuk smekning på hennes hår fick henne att lugna ner sig. Beröringen var så stillsam att det fick henne att slappna av. 

 Innan hennes frukost kom upp vände personen henne med ryggen emot sig och pressade försiktigt ner henne på knä. Sekunden hon landade på knäna hostade hon upp allting hon fått i sig på senaste tiden. 

 När allting var uppe blev allting svart och hon ramlade medvetslöst ner i en varm och trygg famn. 

Det var ett tag sedan, men inspirationen har legat på låg nivå. Men nu kör vi igen. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Echos härta stannade. 

 Tunga andetag ekade i hennes öron. Den svala utandningen smekte henne i ansiktet, ändå från pannan ner till linjen av hennes käke. Hon rös av den ovanliga kylan som spred sig ner för hennes rygg i ojämna vågor. 

 Greppet om hennes överarm lättade och capen drog sig tillbaka. Hon var alldeles för rädd för att andas när det mörka ansiktet vändes emot henne. Capen dolde fortfarande större delen, men ögonen var som stjärnor vid midnatt - omöjliga att missa. 

 Hon kunde känna hur blicken ifrån dem drog henne närmare, minskade avståndet emellan dem. Hon märkte knappt att hon dragit sig närmare innan hon kände hur hans knä tog emot hennes arm. 

 Hon såg förvånat ner på sin arm där hans knä tryckte sig emot henne. Hon harklade sig lite besvärat innan hon drog sig tillbaka, generad.

 Reshin ställde sig upp och tog några steg emot Mikah innan han återigen hukade sig. Echo slutade andas när mördaren drog sina fingrar emot Mikahs ansikte. Försiktigt riktade han Mikahs ansikte emot sig innan hans andra hans drogs emot någonting i hans bälte. 

 Echo sträckte på sig för att se vad det var. Han plockade fram en glasflaska och drog bort korken. Han tappade den på marken och släppte försiktigt ut några droppar av innehållet på fingrarna. 

 En tanke slog upp i Echos huvud. Den följdes av flera tusen möjligheter och scenarion som spelades upp i hennes huvud innan hon ens insett det. Desperat kravlade hon sig upp på benen och slänge sig ner emot Reshins utsträckta hand. Innan han ens nått Mikahs ansikte grep hon tag i hans arm med båda händerna och drog den emot sig. 

 Hon skakade våldsamt på huvudet och gav honom en bedjande blick. "Du får inte!" Sa hon med skakande röst. "Du kan inte... Snälla." 

 Hans ögon mötte hennes bedjande blick, men förblev oföränderlig. Han satt stilla en stund, med sin arm hårt inpressad mellan hennes. Han såg på den en stund i tystnad, som om han övervägde vad han skulle göra härnäst. 

 Lika enkelt som en katt fräser, lika graciöst som en kung vid middagsbordet, lika tyst som en mus i väggen, drog han tillbaka sin hand ur hennes och lämnade henne lika stelfrusen och hopplös som en hemlös på midvintern. 

 Han sträckte fram sina fingrar till Mikah och placerade dem lätt under hans näsa, så att dropparna lätt nuddade hans hud. Echo slutade andas när han enkelt drog tillbaka dem och torkade av sig resterna på sina mörka byxor. 

 Mikahs ögonlock flackade till och han vände besvärat på ansiktet samtidigt som han jämrade sig. Echo slängde sig emot honom och stirrade intensivt på hans ansikte efter livstecken. 

 Han slog besvärat upp ögonen, som om någon väckt honom efter en djup sömn med en underbar dröm. Hans blick mötte Reshin och hans ögon vidgade sig till stora klot fyllda med nyfikenhet och förundran. 

 Sakta, som för att inte skrämma bort en alltför underbar dröm, drog han sig upp och lutade sig närmare Reshin för att få en ordentlig blick på honom. Försiktigt lyfte han handen emot capen som täckte hans ansikte. 

 Echo flög genast emot Mikah för att stoppa honom. Hon hade hört vad som hänt om folk gick emot en Reshis önskan. Det kunde sluta illa, och det behövde inte vara stora grejer. En enkel sak som att exponera hans ansikte för världen kunde kosta Mikah livet. 

 Men när Mikah försiktigt ryckte capen bakåt hände ingenting. Huvan föll bakåt och Reshins ansikte blev fullt synligt för deras nyfikna ögon. Hans ögon var slutna, som om han lyssnade till en underbar melodi han älskat större delen av sitt liv. Han satt lika stilla som en sten i ösregnet och lyssnade på deras andetag. 

 Echo slängde sin panikslagna blick till Mikahs hand som vilade farligt nära Reshins ansikte. Hon hade lust att gripa tag i den och dra honom bakåt, men hon hade ingen aning om vilken reaktion hon skulle få. Alltför snabba rörelser kunde få honom att slänga sig efter dem som ett vildsint lejon.

 Så hon satt där. Orörlig. Livrädd. Med varje muskel på helspänn. 

 Reshin drog lätt upp sitt huvud emot Mikah och öppnade ögonen. När han mötte pojkens lick drog han efter andan. Han blev lika häpnad av ögonen som hon blivit själv. Kanske var det inte bara färgen, utan djupet som träffade den oskyldiga, ovetande pojken. 

 De satt stilla och bara stirrade på varandra under en lång period. Deras ansikten lystes upp av ljuset från månen och elden bredvid dem. Den sprakande lugnande och så småningom kunde Echo känna hur hennes rusande hjärta faktiskt lugnade ner sig.

 Hennes blick vilade på Reshins ansikte för att upptäcka någon förändring. Desto längre hon kollade, desto lugnare blev hon. Det kändes som om en varm, lugnande hand strök henne över ryggen för att få henne att sluta gråta. 

 Men hon grät inte. Det fanns inte tid för att gråta. För hon ville gråta. Av lycka att Mikah mådde bra. Av rädsla för att förlora sitt liv. Av chocken från prisjägaren som attackerat henne. Av lättnad att hon mådde bra. Av den djupa skräcken som slagit ro i hennes inre. 

 Hon hade så mycket att gråta för att hon inte visste vad hon skulle gråta för först. Men hon fick ingen tid att gråta. Reshin såg ner i marken för en sekund innan han släppte ut en djup suck och reste på sig. 

 Det var då Mikah begick det största misstaget han någonsin gjort. När Reshin vände sig om för att gå grep pojken tag i capen som dansade runt honom och drog den försiktigt emot sig. Reshin stannade tvärt och vände sig om emot Mikah. Deras blickar möttes och Reshin såg ut som om han var redo att äntligen avsluta Mikahs liv. 

 En rädlsa spred sig i Echos mage när han sträckte sig efter någonting under capen. Utan att tänka sig för slängde hon sig omedvetet emot Reshin.

Han granskade henne. Tog in varje detalj av hennes ansikte. Det var läskigt att se hans blick föras över hennes ansikte, men hon kunde inte röra sig. Hon kunde inte vända sig, kunde inte gömma ansiktet. 

 Till slut möttes deras blickar och han slutade röra sig. Sprakandet ifrån elden, vindens brusande, hennes tunga andetag. Allt annat var tyst. Stilla. Väntade på att någonting skulle hända. 

 Utan att släppa hennes blick, drog han sig närmare. Hon grep ängsligt tag i bågen med sin skakande hand. Hon lyfte upp den emot hans hals, men han reagerade inte. Han släppte inte ens hennes blick. 

 Istället tog han försiktigt tag i bågen med ena handen och sänkte den återigen emot marken. Han ryckte den ur hennes hand och lutade sig närmare. Försiktigt, för att inte skrämma henne, la han fingret emot läpparna och signalerade åt henne att vara tyst. 

 Hon stirrade tomt på honom av häpnad när han ljudlöst drog sig ifrån henne med bågen i ett fast grepp. Han försökte inte döda henne med den, eller hota henne. Han bara gled ifrån henne lika graciöst som han glidit fram. 

 Han slängde sin blick ut i mörkret, som om han letade efter någonting. Echo försökte se vad det var, men allt hon såg var skuggorna efter månens frånvaro. Hon kunde inte ens ha sett någonting om hon velat. 

 Utan förvarning drogs hon bakåt. Det plötsliga rycket efter henne fick henne att skrika. Hon försökte sparka och slå med benen för att komma fri, men det fick bara sanden att repa hennes hud. Taggiga buskar drog henne i ansiktet och hennes flaxande ben slog i vassa stenar. 

 Plötsligt stannade hon. Hon låg stilla en stund, innan hon drog sig upp på knä och sökte med blicken efter någonting, vad som helst. Det enda hon såg var suddiga konturer och ljuset från hennes egen båge. 

 När hon hörde ljudet av en revolver stannade hennes hjärta i halsgropen. Hon slänge blicken emot elden och drog sig upp på sina skakiga ben. Hon började springa. Sanden knastrade under hennes fötter och dammet la sig i ett tjockt moln efter henne. 

 Hon stannade tvärt när hon såg en man stå lutad över Mikahs kropp. Han var klädd i svart och olivgrönt, med en döskalle ring på fingret. Han höll i en sylvass kniv, inte längre än hans egen tumme. Han riktade den emot Mikahs strupe, redo att skära. 

 Paniken slog Echo som ett skott i magen. Hon letade panikslaget efter bågen, innan hon insåg att den var borta. Hon suckade förfärat och grep tag i närmsta sten. Det kanske inte skulle hjälpa henne så mycket emot hans kniv, men det kunde rädda Mikahs liv. 

 Hon kastade stenen emot mannen och dök sedan ner efter en ny. När hon reste sig upp hörde hon hur han stönade av smärta och förvåning. Han lyfte sin blick emot henne och petade emot henne med kniven. 

 Hon kastade nästa sten, men den här gången duckade han undan. Han rafsade sig upp på benen och kastade sig emot henne. Echo slängde sig undan, men hans kniv lyckades skära henne på överarmen. 

 Sekunden hon ramlade ner på marken drog hon sig upp på knä. Ett hårt, kraftigt slag träffade henne i huvudet och hon föll återigen emot marken. Hennes huvud dunkade av smärtan och allting snurrade omkring henne. 

 Trots den evigt snurrande terrängen drog hon sig upp på vingliga ben och halvkröp emot Mikah. Hon grep tag i hans hand och vände sig emot prisjägaren. Han flinade brett emot henne med kniven i högsta hugg. 

 Den svarta capen slöt sig omkring henne och hon skymtade ljuset ifrån bågen i ögonvrån. En beskyddande arm slöt sig omkring henne och drog henne in emot en varm famn. 

 Hon grävde fram ansiktet i tid för att se hur Reshin sköt en pil rakt emot prisjägarens strupe för att avsluta hans liv. 

Tyngden från hans ekande andetag träffade Echo hårt i magen. En gigantiskt klump av rädlsa och förakt blandades i hennes hals. Hon var nära på att harkla sig, men tanken på alla legender hon hört om Reshi fick henne att ångra sig. 

 Hon tänkte tillbaka på alla tusentals legender hon lyckats höra genom tiderna. Det första hon mindes var att de var farliga. Inte som en psykopat eller mördare. En pykopat var helt bort i skallen och ingenting fanns kvar. En mördare hade förmodligen en anledning att döda sitt offer, oavsett hur löjligt det än må vara. 

 Men en Reshi hade inga motiv, de var helt sinnersfriska, de fanns sagor som sa att de var mycket mera intelligenta än människor. De var snabblärda, själviska, snabbtänkta och, om situationen så krävde, hänsynslösa. 

 Det fanns inget bättre än en Reshi med sunt sinne. Av alla sagor hon hört som invovlerade en Reshi, slutade det alltid med ett blodig, väldigt otrevligt, slut. Oftast för alla i historien. 

 Att göra ens minsta lilla rörelse kunde få honom att besluta sig för att ta hennes liv. 

 Hon försökte minnas något mera, men desto mera hon tänkte, desto längre bort försvann minnena. Det kändes som att försöka gripa tag i vinden. Som att kasta sig efter solen. Som att sträcka sig efter ett moln. Oavsett hur mycket hon försökte, så var det mer än omöjligt. 

 Han tog ett kort, ljudlöst steg emot henne. Han rörde sig smidigt och försiktigt. Capen studsade med i hans eleganta rörelser efter honom. När han rörde på sig såg det ut som om den var en del av honom. 

 Hon slutade andas när han böjde sig närmare henne. Lika elegant som förut tog han ännu ett steg och böjde på knäna för att få en närmare titt på hennes ansikte. 

 Medan han gjorde det, försökte hon få en glimpt av hans. Men det enda hon såg var tecknet som antydde hans ursprung; de evigt föränderliga ögonen. De skiftade mellan guld, koppar, rödbrunt och en glittrande nyans av rubin. Om hon inte varit så rädd, hade hon förmodligen tappat sigsjälv i havet av hans ögon. De var så underbara, att hon nästan glömde bort sig själv. 

 Om det inte var för hans svala andedräkt emot hennes ansikte, hade hon förmodligen gjort det. 

 Hans blick mötte hennes och hon förvandlades till sten. Hans blick vägde tungt, som ett block cement emot hennes axlar. 

 Han lyfte sakta upp händerna emot huvudet. Hans långa fingrar grep tag om capens huva och drog den bakåt. Bakom den gömde sig det vackraste ansiktet hon någonsin sett. 

Paniken växte i Echos mage. Hon kunde känna hur håren i nacken reste sig. Tusentals tankar snurrade förbi i hennes huvud. De var obegripliga. Som ett främmande språk på ett bekant papper. 

 Alla tankar försvann när hon kände den kalla stenen under fingrarna. Hon smekte ytan som en köpmann känner på ett tyg. Den var någorlunda rund, men toppen var vass. 

 Försiktigt, för att inte avslöja sina handlingar, slöt hon fingrarna om stenen tills den låg i hennes handflata. Hon vägde den försiktigt i handen medan bågen trycktes närmare emot hennes hud.

 Hon tog ett skakade andetag och föberedde sig själv på det värsta. Under tiden tänkte hon på Mikah. Han  satt förmodligen paralyserad vid elden och föreställde sig det värsta. 

 Hennes grepp om stenen hårdnade. Hon stålsatte sig innan hon slängde armen bakom sig. Hela kroppen följde med i rörelsen och hon snurrade runt på mage. När stenen träffade något släppte hon den och började andas häftigt. Hennes puls ökade och med en fladdrande blick sökte hon desperat efter bågen. Det var hennes enda vapen. Det enda vapnet hon visste hur man hanterade. Hon var beroende av det. 

 När hon såg det svaga, glimmande ljuset av bågens sträng dök hon efter den och tryckte den emot bröstet. Desperat kravlade hon sig upp på benen och halvsprang med skakiga ben emot elden. 

 När hon såg Mikahs vettskrämda ansikte slängde hon sig ner bredvid honom och han kastade sig in i hennes famn. Med skakiga händer drog hon armarna om honom och höll honom hårt. Stackars Mikah skakade av rädsla. Han snyftade och tårarna strömmade ner för hans kinder. Hans grepp om henne hårdnade och han borrade in sitt ansikte i hennes axel. 

 Om det hade varit säkert, hade hon låtit Mikah gråta tills tårarna tog slut, men hon visste att angriparen låg utslagen några meter bort. Det var alldeles för riskabelt att stanna kvar. 

 Hon släppte taget om Mikah och drog honom ifrån sig. Hon tog tag om hans haka och mötte hans nötbruna ögon som glimmade av tårar. Hon gav honom en sträng blick. "Mikah, lyssna på mig. Det är någon där ute, förmodligen en prisjägare."Hon kämpade med att hålla rösten stadig, men hon kunde inte låta bli att stamma emot slutet. 

 Mikah nickade förstående och drog sig undan ifrån henne. Echo reste sig upp och drog den stora säcken emot sig. Hon slängde in alla deras tillbehör och slängde den över axeln. När hon vände sig emot Mikah såg hon en mörk figur som gömde sig bakom honom. Innan hon hann skrika grep någon tag i Mikah och nästa sekund ramlade han medvetslöst ner på marken.

 Halsen blev torr och alla ljud försvann. Hon ramlade förtivivlat ner på knä och såg upp emot figuren som drog sig ifrån skuggorna. Det var en man. Han var lång och täckt av en mörk cape. Hans ansikte var gömt av skuggor, men hon kunde fortfarande se de ständigt förenderliga ögonen. 

 Rädsla fyllde henne från topp till tå. Hennes rädlsa för prisjägare försvann totalt, även om hon föredragit en. Framför henne stod ingen annan än döden själv. För det var vad han var. 

 En Reshi. Döden.